fredag den 13. april 2007

Kapitel 9 : Slutsatser



Av Ingrid Björkman, Jan Elfverson og Åke Wedin

Sverige hade vid Andra världskrigets slut en exceptionellt homogen befolkning. Idag uppvisar landet betydande inslag av invandrade från olika håll. Det har i flera avseenden skapat problem. Det är ingen tvekan om att landets politiska ledning tagit sig vatten över huvudet. Konsekvenserna är många och allvarliga och ingen debatt förs om vad som hänt, än mindre om vad som skall hända framöver. I den undersökning vi företagit har olika aspekter belysts. Nu är det dags att sammanfatta vad som hänt, analysera det och formulera vederbörlig kritik.

INVANDRINGSPOLITIKEN
En lyckad invandring

Efter Andra världskrigets slut hade Sverige behov av arbetskraft och en arbetskraftsinvandring vidtog. Egentligen hade regeringen tänkt sig att dessa invandrare skulle återvända till sina hemländer, när de inte längre behövdes som arbetskraftstillskott. Så blev inte fallet.

Genomgående kom invandrarna omedelbart in i det svenska arbetslivet. De fick snabbt en naturlig plats i det svenska samhället och ett nät av kontakter. Det medförde att inga ghetton eller enklaver uppstod. Likaså assimilerades de flesta av dem och särskilt deras barn till en svensk identitet. En indikation på detta är den höga graden av familjebildning med etniska svenskar, som vi dokumenterat. Om än inte alla känner sig som svenskar upplever de sig åtminstone som en del av den svenska gemenskapen och omfattar det svenska samhällets grundläggande värderingar och institutioner. Detta skedde trots att regeringen så småningom inriktade politiken på att invandrarna skulle behålla sin kulturella särart.

Arbetskraftsinvandringen under 50- och 60-talen var en lyckad invandring, till fördel för både invandrare och immigrationsland. Assimileringen underlättades av att de främmande inte kom alltför långväga ifrån och inte var kulturellt särskilt avvikande från den inhemska befolkningen. Men viktigast var ändå att deras arbetskraft behövdes.

En helt annan invandring

Arbetskraftsinvandrarna avlöstes av asylsökande, vars antal gradvis ökade. Vid 1980-talets mitt blev den ökningen explosionsartad. De som kom och fick stanna möttes inte av ett sug efter arbetskraft utan av arbetslöshet. Förhållandevis få fick därför chansen att komma in i den svenska gemenskapen via jobbet. Nu var även inslaget av utomeuropéer bland invandrarna större och därmed också de kulturella skillnaderna.

Regeringens politik, som gick ut på att invandrare skulle behålla sin kulturella särart, bidrog också till att markera skillnaden mellan svenskar och invandrare. Men det var framför allt det stora antalet invandrare – och de ännu flera anhöriginvandrarna – som snabbt gjorde problemen svårhanterliga och ytterst kostsamma för värdlandets politiker. Nu uppstod också ghetton – ett dittills okänt fenomen i Sverige.

Redan vid slutet av 1960-talet hade antalet kategorier med rätt till uppehållstillstånd utökats. Vid 1970-talets mitt fattades så beslut om en omläggning av politiken i riktning mot det mångkulturella samhället. Dessa beslut gick förhållandevis obemärkta förbi, eftersom gatubilden inte förändrades och det inte började kosta pengar på allvar förrän tio år senare.

Kostnadsposterna är flera. Sverige försörjer asylsökande under utredningstiden, under överklagandetiden och under den tid sökande, missnöjda med avslag, lägger in nya ansökningar. Sverige försörjer också för framtiden dem som får stanna men inte får jobb. Vid mitten av 1980-talet blev tillströmningen av asylsökande massiv och den socialdemokratiska regeringen började se sig om efter möjligheter att stämma i bäcken.

Luciabeslutet 1989

Sverige som från början enbart hållit sig till Genèvekonventionen, hade gradvis kommit att acceptera s k de facto-flyktingar och även vapenvägrare, vilket naturligtvis öppnade för ytterligare inflöde. Men medan Genèvekonventionens förpliktelser är tvingande, kunde enligt den då gällande utlänningslagen de nya extra åtagandena upphävas, om landets mottagningskapacitet inte räckte till.

Vid slutet av 1989 ansåg regeringen att man hade nått taket. Landet hade inte mottagningskapacitet för flera. Den 13 december beslutade därför regeringen att tills vidare endast ta emot asylberättigade, inga de facto-flyktingar eller värnpliktsvägrare. Det skulle ha blivit ytterst kostsamt och fysiskt svåradministrerat med en fortsatt ökad tillströmning av asylsökande. Därför accepterade riksdagens majoritet hänvisningen till sviktande mottagningskapacitet. Folkpartiet ensamt protesterade. Samtidigt var begränsningen till konventionsflyktingar signaler, som omvärlden uppfattade. Antalet asylsökande minskade avsevärt.

Valet 1991

En på många sätt motsägelsefull politisk process kom så att radikalt förändra situationen och öppna vägen för en starkt ökad invandring. Folkpartiet propagerade i valet 1991 lågmält för sin "generösa" flyktingpolitiska linje och mot socialdemokraternas Luciabeslut. Övriga partier lade sig platt på marken och erbjöd inte väljarna något alternativ i form av en balanserad flyktingpolitik. Det gav fritt spelrum för ett nybildat parti, Ny Demokrati, som krävde en mycket stramare flyktingpolitik. Många väljare från både höger och vänster delade den uppfattningen och gav Ny Demokrati sitt stöd. Partiet kom in i riksdagen med god marginal.

Därmed uppstod en paradoxal situation. Ny Demokrati definierade sig som ett borgerligt parti och gav det borgerliga blocket majoritet i riksdagen och ett underlag för en borgerlig regering. Men i den fick Ny Demokrati inte medverka, bara ge den stöd i kammaren. Så kom det sig att ett parti, som valts in i riksdagen för sina krav på en stramare flyktingpolitik, gav underlag för en regering, som totalt öppnade gränserna för invandring.

Folkpartiet fick invandrarministerposten i den nya regeringen. Eftersom partiet gjort ett ännu sämre valresultat 1991 än 1988, var tanken tydligen att hålla en låg profil och i tysthet fortsätta den flyktingpolitik socialdemokraterna lämnat i arv. Det gick nu inte.

Påtryckargrupper, som backat upp Folkpartiet i valet krävde att vallöftena om en generös flyktingpolitik skulle hållas. Situationen blev ohållbar och den 19 december 1991 slopade Carl Bildts regering Luciabeslutets inskränkningar. Sverige öppnade sina gränser. Så inleddes världens mest generösa flyktingpolitik, utan krav på måluppfyllelse och okänslig för kostnader och missbruk.

Öppna gränser

Signalerna från den svenska regeringen om en ny, generös flyktingpolitik fungerade som en magnet på asylsökande från alla håll. Tidpunkten var dessutom illa vald, eftersom trycket från det forna Jugoslavien ökade. Antalet asylsökande tredubblades under 1992.

Den övervägande delen av dem som kom hade inte tillstymmelse till flyktingskäl. Först var det Kosovoalbaner, som helt enkelt sökte jobb. Efter nästan ett år lyckades Invandrarverket få regeringen att införa visumtvång för dem. Då hade 40 000 hunnit hit. Samtidigt upphävde regeringen visumtvånget för bosnier. Det tvangs man återinföra tre kvarts år senare. Då hade 40 000 bosnier hunnit komma. Ändå bytte Sverige i det läget politik och förklarade sig officiellt föredra att ta emot flyktingar i Sverige framför att ge UNHCR medel att ta hand om dem i interna läger i det forna Jugoslavien. Under den borgerliga regeringsperioden blev "mottagningskapacitet" ett bannlyst ord.

Sedan socialdemokraterna återtagit makten 1994 försökte de under några år med viss framgång hålla tillbaka invandringen, utan att återinföra 1989 års begränsningar. I ett längre tidsperspektiv har dock resultatet blivit ganska exakt detsamma som av den borgerliga regeringens laissez-faire-politik. Dessutom visar de allra senaste åren ytterligare försämring.

Sveriges generositet och kapacitet

Sveriges världsmästerskap hade en ofattbart bred marginal. Räknat per 100 000 innevånare fick under åren 1992, 1993 och 1994 sammanlagt 964 asylsökande stanna i Sverige. På andra plats låg Nederländerna med 307. Därefter följde Danmark med 146 och Schweiz med 121. Övriga europeiska länder låg rejält under 100-strecket.

Samtidigt med den enorma invandringsökningen växte underskotten i den statliga budgeten snabbt och i takt med dem statsskulden. I början av 1990-talet gick dessutom BNP back tre år i rad och orkade först 1995 över 1990 års nivå. Det var alltså inte ett ekonomiskt starkt land som gav av sitt överflöd – den svenska staten fick låna upp varje ny utgiftskrona. Det finns anledning att försöka göra de svindlande beloppen fattbara liksom den borgerliga regeringens storslagenhet med lånta pengar, framför allt för att den blev normgivande i fortsättningen.

Statens utgifter år 1994 – Carl Bildts regerings sista år – var totalt 554 miljarder kronor, medan dess inkomster stannade vid 419 miljarder. Mellanskillnaden, 135 miljarder kronor fick lånas upp. En statlig utredare, Ekberg, kom fram till att den totala kostnaden – netto – för invandrarna just under år 1994 låg på 30 miljarder.

30 miljarder netto

Varför ett nettobelopp? Ekberg och hans uppdragsgivare har velat visa, att invandrarna inte bara kostar utan även bidrar. Men finansieringen hör inte hit; övriga utgiftsposter i statsbudgeten visar ju bruttosiffror, så för jämförelser krävs bruttobelopp. Ännu ett problem med Ekbergs sätt att räkna: han tillåter inte den årliga nettokostnaden att växa efter 1994, trots alla nya uppehållstillstånd som meddelats under åren och trots att arbetslösheten bland invandrarna stigit. Det är nog klokt att räkna med en betydligt högre årskostnad idag för det svenska folkhushållet, både netto på Ekbergs manér och, framför allt, på verklighetens bruttospråk.

Miserabel måluppfyllelse negligeras

Bildtregeringens beslut om vilka som hade rätt att stanna i landet är numera ersatt. År 1997 infördes det nuvarande systemet som förutom asylskäl enligt Genèvekonventionen upptar tre typer av skyddsbehov:
1. de som riskerar dödstraff, tortyr eller annan kränkande behandling vid en hemkomst,
2. de som kommer från en krigszon eller ett område där en naturkatastrof gjort vistelse omöjlig och
3. de som på grund av sitt kön eller sin sexualitet riskerar att bli förföljda.

Klart deklarerat alltså: den som har asylskäl eller något av dessa skyddsbehov har laglig rätt till en fristad i landet. Inga andra. Ändå utgör de som saknat flyktingskäl en förkrossande majoritet bland dem som fått uppehållstillstånd. Av de asylsökande som fick lov att stanna i Sverige 1992–2001 uppfyllde mindre än en femtedel de stipulerade villkoren. Resultatet föranledde ingen diskussion bland opinionsbildare eller beslutsfattare, trots att detta innebär att den svenska statskassa åderlåts på enorma belopp, av vilka knappt en femtedel går till avsedda ändamål, till människor som vi åtagit oss att ta emot.

Måluppfyllelsen för primärinvandringen blir allt sämre. Anhöriginvandringen är störst och ökar mest, men inget görs för att begränsa den. Pengarna tas ur en ekonomi som ännu inte hämtat sig efter de borgerliga regeringsåren på 1990-talet, då krisen var som svårast och mottagningen av invandrare som mest generös. Den här sortens kostnader har hittills inte hotats av några nedskärningar, annars så kännbara på alla övriga områden i samhället. De ifrågasätts inte ens när flyktingpolitiken kräver ökade anslag.

Två grundprincipers död

Vid mitten av sjuttiotalet fattades beslutet om det mångkulturella samhället och Sveriges internationalisering blev ett övergripande mål. Förståelse för och solidaritet med andra folk skulle främjas. Människor som kom till Sverige och saknade skydd skulle tas om hand.

Invandrarna skulle erbjudas lika goda levnadsvillkor som den inhemska befolkningen och de skulle tas mot på arbetsmarknaden. En logisk följd av det var att invandringen måste anpassas till landets mottagningsförmåga. Det är en av de grundläggande förutsättningarna för att en flykting- och invandringspolitik skall kunna fungera.

Den andra grundförutsättningen är att verksamheten i allt väsentligt utvecklas i närområdet för att bekämpa migrationens orsaker. Problematiken sattes in i ett globalt perspektiv och nya principer antogs 1979. De innebar, att Sverige genom att delta i internationella insatser skulle motverka att flyktingproblem uppkom och, om så ändå skedde, i första hand medverka till att ge flyktingarna skydd i närheten av deras hemländer, helst inom den egna språk- och kulturkretsen. Först i sista hand skulle flyktingmottagning i Sverige komma i fråga. Idéerna utvecklades ytterligare i en regeringsproposition 1990/91.

Båda grundprinciperna omhuldades alltså till en början. Då stora mängder asylsökande strömmade in vid mitten av 1980-talet, tillämpade socialdemokraterna med sitt Luciabeslut 1989 principen om mottagningskapacitet. Sverige skulle inte ta emot fler än vad landet hade resurser till.

Men den principen övergavs 1991. Då upphävde den borgerliga regeringen Luciabeslutet, öppnade landets gränser och tog emot invandrare långt över vad landet hade kapacitet att ta emot. Efter ytterligare ett och ett halvt år övergav samma regering också officiellt även den andra grundprincipen, den om hjälp i närområdet – en princip fortfarande satt ur spel. En parlamentarisk utredning 1995 i ämnet har inte förändrat den saken.

Förklaringsförsök

Hur skall man förklara, att politikerna efter 1991 inte anpassade invandringen till landets mottagningsförmåga utan lät den spränga alla ramar? Kritiken gäller inte bara den borgerliga regeringsperioden utan även den socialdemokratiska efter 1994. Man kan tänka sig några möjliga förklaringar, var för sig och kanske kombinerade.

Ideologiseringen

En starkt ideologiserad syn på invandringen är en grundläggande förklaring. Den låg förmodligen bakom att man vid slutet av 60-talet till konventionsflyktingarna lade nya kategorier med rätt till uppehållstillstånd, trots att invandringen ökade mer än planerat. På den tiden såg man bara fördelar med invandringen. Drömmen om fred och samarbete över gränserna lyser tydligt igenom. Alla barriärer, kulturella, ekonomiska och politiska, som skilde världens folk åt, skulle rivas ned. Det var en troskyldig syn på verkligheten.

I kommittébetänkanden och propositioner har man också genom åren deklarerat, att flyktingpolitiken skulle vara generös och human, generösare än andra länders. Sverige skulle bli världsmästare i humanitet. Under den borgerliga regeringen 1991–94 accentuerades denna omdömeslösa inställning och ledde till katastrofala politiska misstag. Westerberg och Friggebo gav klart uttryck för en direkt ansvarslös inställning. Bara Sverige var humanast och generösast fick flyktingpolitiken kosta vad den ville.

Övertro på politikens förmåga

Den andra förklaringskomponenten är politikernas övertro på politiken och dess förmåga. Varje gång ghettonas tillväxt eller invandrarnas arbetslöshet och bidragsberoende påvisats, har regeringen lanserat nya åtgärder för att rätta till missförhållandena och skjutit till nya pengar, miljarder kronor under åren. Varje åtgärdspaket skulle snabbt lösa problemen och verkligheten bli den man beslutat.

En ideologiserad syn leder till önsketänkande, obekväma fakta sorteras bort och varje incitament att söka säkert och relevant beslutsunderlag blockeras. Parad med övertron på politikens förmåga leder en sådan syn raka vägen till de verkligt monumentala misstagens politik.

Påtryckningar

En viktig orsak till att politiken ännu inte anpassats till verkligheten är de politiska beslutsfattarnas känslighet för påtryckningar. Högröstade grupper har med hjälp av media drivit veritabla kampanjer i enskilda fall. En gråtande asylsökande familj med små barn i TV har goda chanser att få uppehållstillstånd utan flyktingskäl. Alla politiker vill framstå som varma och generösa personer och ingen beslutsfattare vill riskera att etiketteras som främlingsfientlig eller något ännu värre. Påtryckarna styr och politikerna hukar sig.

Politiken fortsätter utan ändring och principerna från 1970-talet varken utvecklas eller tillämpas. Invandringsexplosionen har paralyserat det politiska systemet både ekonomiskt och beslutsmässigt.

DET MÅNGETNISKA SAMHÄLLET

Före Andra världskrigets slut var den svenska inställningen att flyktinginvandring inte fick bli permanent. Ända fram till slutet av 1960-talet levde politikerna kvar i sin föreställning om det befolkningsmässigt homogena landet. Man trodde att arbetskraftsinvandrarna skulle återvända till sina hemländer.

På toppnivå bestämdes så att Sverige skulle omvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Motstridiga skäl för ändringen i politiken har angivits. Ett var att invandrarminoriteterna blivit så stora, att assimileringspolitiken inte längre var möjlig, alltså en anpassning till förändrade förhållanden. Ett annat var att "internationaliseringen" av Sverige skulle vara ett övergripande mål för invandringspolitiken, snarast ett ideologiskt betingat skäl. Ämnet är ytterst intressant. Det handlar ju om varför det mångkulturella samhället sattes som mål för politiken.

Hur hålla samman?

Ett av målen för den svenska invandrar- och integrationspolitiken är invandrarnas rätt att själva välja i vilken grad de vill förvärva en svensk språklig och kulturell identitet. Alltsedan det invandrarpolitiska målet formulerades 1974, har frågeställningen om gränserna för denna valfrihet återkommit i betänkanden och propositioner. Det rör sig egentligen om det mångetniska samhällets fundamentala problem: Vilka grundläggande regler och värden måste de olika etniska grupperna ha gemensamt? Hur skapar man det kitt eller den identitet, som spänner över de olika gruppernas etniska identitet och håller ihop detta samhälle? I mer än tjugofem år har beslutsfattarna misslyckats med att finna en lösning på dessa frågor.

Kittet

Det har talats om en intressegemenskap, en ny nationell gemenskap eller ett kitt som skulle hålla ihop samhället. Men ingen har kunnat konkretisera, än mindre förklara hur denna sammanhållande länk skulle åstadkommas. Så sent som 1996 hade regeringen ännu inte "tagit ställning till hur ett mångkulturellt samhälle idealt borde utvecklas framgent", trots att det är målet för färden. Inget har därefter hörts.

Tjugofem års utredande förefaller ha lett till att det inte skall behövas några gemensamma, grundläggande, värdeladdade regler i den mångetniska staten utöver vad man beslutar i de politiska organen. Sådana beslut är naturligtvis beroende av vem som har makten och de kan även omformas genom förhandlingar och efter påtryckningar. En sådan organisationsprincip för det mångetniska samhället bäddar för konflikter vid förändringar i styrkeförhållandena mellan de olika grupperna.

Sverige var ett samhälle med en nationell identitet grundad på både etniska och medborgerliga faktorer. Som stat har landet rötter i medeltiden och jämfört med flertalet andra har befolkningen haft en unik etnisk homogenitet. Det är starka sammanhållande krafter som inte på kort tid kan ersättas med en artificiell konstruktion med helt nya komponenter. En utredning föreslog t o m att den svenska historien skulle avskaffas som sammanhållande faktor och ersättas med en "samtida tillhörighet" i Sveriges samhällsordning och grundläggande värderingar. Den "tillhörigheten" definierades lika luddigt som dess sammanhållande kraft.

De politiska beslutsfattarna tycks också blanda ihop kulturellt betingade attityder och handlingssätt med identitet. Att kulturyttringar kan påverkas och förändras över tid gör inte automatiskt problemen med olika etniska identiteter i en mångetnisk stat till ett övergående fenomen. Identitet är en fråga om subjektiv självuppfattning och vad den är uppbyggd av är av sekundär betydelse.

Segregation och ghettoisering

Den assimilation, som på arbetskraftsinvandringens tid uppstod av sig själv, har man senare fått lov att överge som ouppnåelig. Ambitionen och målsättningen har reducerats till integration, men inte heller den har man uppnått. Alla politiker erkänner misslyckandet med att integrera invandrarna i det svenska samhället och segregationen och ghettoiseringen fortsätter.

Problemkomplexet fördjupas och befästs nuförtiden av en rad faktorer. Arbetskraftsinvandrarna kom på sin tid omedelbart ut på arbetsmarknaden och fick därmed naturliga kontakter med både språket och samhället. Idag är arbetsmarknadssituationen tvärtom en negativ grundförutsättning. Ett stort antal svenskar saknar arbete och andelen arbetslösa bland invandrarna är av naturliga skäl ännu högre. Samtidigt fyller nya invandrare på den totala arbetslösheten. Sysslolöshet, bidragsberoende och språklig isolering skapar tillsammans en bördig grogrund för segregation och ghettobildning. De olika elementen påverkar varandra ömsesidigt i negativ riktning och bildar en nedåtriktad spiral.

Försöken under de senaste tre decennierna att få ut invandrarna på den svenska arbetsmarknaden och att inlemma dem i det svenska samhället har i allt väsentligt misslyckats. Många är hänvisade till bidrag och de som kommit in på arbetsmarknaden har ofta okvalificerade arbeten – inte sällan långt under sina kvalifikationer hemifrån – och lägre löner än svenskar. Utanförskapet och ojämlikheten är tydlig. Utomeuropeiska invandrare har det särskilt besvärligt.

Ökande etnifiering

Omständigheterna fungerar i sig som hinder för en integrering i det svenska samhället. Dessutom är det många invandrare, som själva inte önskar smälta in i det svenska samhället. De finner den svenska livsstilen slapp, principlös och motbjudande och motverkar på olika sätt äktenskap med svenskar. Vi behöver inte gå till de extrema fall, där s k hedersmord blivit den yttersta konsekvensen, för att se detta.

I analysen av valfrihetens gränser identifieras strategier, som senare decenniers invandrare själva använder för att hålla distans till det svenska. Den höga frekvensen av endogami inom flera av dessa grupper understryker skillnaden mellan deras situationen och arbetskraftsinvandrarnas. Anhöriginvandringen skapades som en möjlighet till familjers återförening. Idag används den på ett medvetet sätt för familjebildning – och därmed större segregation. Ungdomar i invandrarfamiljers sammanvigs, ofta under tvång, med partners från ursprungslandet.

Där behöver förstås inte drivkraften enbart vara föräldrarnas omsorg om den etniska renheten. Det kan också handla om pengar. Redan att kunna få "gifta in sig" i Sverige har ett värde. Det ökas av att den nya invandraren i sin tur har rätt att ta hit sina anhöriga – utan skyldighet att försörja dem i Sverige.

Invandrartäta områden blir invandrardominerade. Där lever invandrarna förhållandevis gott rent materiellt. Familjen blir försörjd även om man inte skulle få jobb. Men bostadssegregationen har skapat etniska enklaver, befolkade av en bidragsberoende underklass. Det är destruktivt både för det svenska samhället och för invandrarna själva, för det ökar invandrarnas känsla av utanförskap och föder bitterhet mot Sverige.

Samtidigt som andelen invandrare ökar i ett område, förvärras också den negativa utvecklingen där. Socialbidragskostnaderna ökar och parallellt med dem de sociala spänningarna, otryggheten och kriminaliteten. Den socioekonomiska segregationen fördjupas och områdena förslummas.

Kriminalitet och våld

En invandring till arbetslöshet, bidragsberoende och etnisk isolering i ghetton får naturligtvis negativa sociala konsekvenser. Gruppvåldtäkter liksom gängvåld bestående av hot, övergrepp, rån och misshandel kan ha sin grund just i sysslolöshet, passiv och aktiv etnisk isolering och utanförskap. Helt nya brott som s k hedersmord har introducerats. Med utgångspunkt i det material som presenterats kan inget bestämt sägas om missförhållandenas omfattning och riskerna för en djup kris i relationerna mellan befolkningsgrupperna i det svenska samhället. Men signalerna är alarmerande. Utländska medborgare är klart överrepresenterade i brottsstatistiken i Sverige och ju allvarligare brottet är, desto större är andelen utländska medborgare. I aktuell statistik redovisas inte längre några siffror över kriminaliteten hos de utlänningar, som fått svenskt medborgarskap. Det betyder rimligen att situationen skulle se ännu allvarligare ut om man kunde ta med även de naturaliserade invandrarna.

Inga prognoser – ingen planering

De politiska beslutsfattarna står handfallna inför problemen på alla dessa områden. De åtgärder de hittills vidtagit har varit lika kostsamma som misslyckade. Långsiktig planering saknas helt. De gör t ex inget för att hejda inflödet, trots att de invandrare, man inte hinner integrera, hela tiden ökar i antal.

De har heller aldrig nånsin diskuterat befolkningens förändrade sammansättning – invandrarnas antal i förhållande till majoritetsbefolkningens – eller gjort befolkningsprognoser utifrån det perspektivet. Det är högst anmärkningsvärt. I etnifierade samhällen kan sådana förändringar bli avgörande för samhällets egen överlevnad. Den inhemska befolkningen med historia och värderingar gemensamt är naturligtvis ett sammanhållande kitt. Men vad händer, när svenskarna reducerats till en minoritet bland andra?

Tidsperspektivet är viktigt. Vi räknade på saken och redovisade resultatet offentligt. Runt år 2056 skulle de etniska svenskarna inte längre utgöra en majoritet i Sverige. Vi blev vederbörligen avhånade, beskyllda för lögn och skräckpropaganda och avfärdades. Det gick inte att få en seriös diskussion i sak.

Vid slutet av den första tioårsperioden för vår prognos (2000) visade utfallet att vi inte överdrivit. De etniska svenskarnas befolkningsökning hade inte varit noll, som vi förutsatt, utan negativ och invandrarna hade ökat mer än vi räknat med. Fortsätter denna tendens, kommer svenskarna att utgöra mindre än hälften av landets befolkning vid mitten av 2000-talet.

Besluten rörande invandringen skiljer sig även i ett annat viktigt avseende från flertalet andra. De är oåterkalleliga. När det mångetniska samhället väl etablerats, kan det inte göras ogjort. Inför sådana beslut borde man kunna kräva, att politikerna först bildar sig en klar uppfattning om hur det samhälle de eftersträvar skall se ut och sedan gör en riskbedömning. Resultatet kan ju bli ett annat än det man avser.

Innan politikerna beslutade att skapa det mångetniska samhället borde de alltså ha satt upp ett worst case-scenario, inkluderande bl a komponenterna etniskt betingade konflikter och social oro. Misslyckas den planerade politiken, kan ju konsekvenserna i sämsta fall bli samhällets sammanbrott. Med tanke på att besluten är oåterkalleliga, borde det vara självklart att inte ta dem alla på en gång utan gå fram steg för steg; kontrollera måluppfyllnaden på ett steg innan man tar nästa. Men inte spår av en sådan beslutsordning i Sverige. Än mindre av överblick och insikt.

Med ett enda ytligt undantag i en proposition från decennieskiftet 1990, har överhuvud taget inte mångetniska länders erfarenheter och problem diskuterats. Ingen djupare analys av det mångetniska samhället som sådant har förekommit. De makthavande har varit ideologiskt övertygade om dess förträfflighet och om politikens förmåga att lösa praktiska problem på vägen. Ett skandalöst bräckligt underlag för beslut om en genomgripande samhällsförändring.

Sammanfattning

På invandringens område förstod de ansvariga politikerna från 1970 och framåt endast i ringa grad vad de beslutade om. Än mindre vidden och konsekvenserna av det. Orsaken var felaktiga föreställningar och brist på relevant information. Samtidigt som de inte klarade av att definiera detta samhälles grundläggande egenskaper, förutsatte de utan vidare att det var ett bra samhälle.

De skaffade inte fram rimliga beslutsunderlag och besluten fattades helt utan riskprövning. Propositioner och betänkanden avseende flyktingfrågan och invandringspolitiken andades alla samma övertro på politikens möjligheter och en ideologiserad syn på flyktingpolitiken. Utan analys, diskussion och definition har det mångkulturella samhället gjorts till riktmärke och mål för samhällsbygget. Tillvägagångssättet är undermåligt, men så har också politikens resultat blivit därefter.

ÄR ETT MÅNGETNISKT SAMHÄLLE MÖJLIGT?

För att ett mångetniskt demokratiskt samhälle skall vara möjligt måste medborgarna sinsemellan känna gemenskap och förståelse. Kalla det ett nationellt medvetande. Denna sammanhållande kraft måste vara tillräckligt stark för att överbrygga meningsskiljaktigheter och motstridiga önskemål. Det är grunden för den solidaritet, det samarbete och de kompromisser som krävs för det gemensamma samhällsbygget. I ett sådant samhälle blir staten de enskilda medborgarnas gemensamma projekt inom vars ramar de ser sina egna möjligheter till en god framtid.

Den norske statsvetaren Øyvind Østerud, professor i internationella konfliktstudier, skriver att om det nationella medvetandet saknas – t ex på grund av för stora skillnader i grundläggande värderingar – är faran stor att statsinstitutioner och spelregler upplöses genom inre strid eller endast kan upprätthållas genom auktoritärt tvång. I sådana stater står valet på sikt mellan anarki och diktatur.

Det är uppenbart, att det nationella medvetandet inte kan uppstå på kort tid och utan vidare. Det kan grunda sig på en gemensam etnisk identitet, det kan också ha uppstått i en historisk process. Eller bådadera.

Problemet med ett mångetniskt samhälle som skapats genom invandring är att invandrarna från början givetvis saknar ett nationellt medvetande. Är då ett sådant samhälle mer eller mindre förutbestämt att upplösas genom interna konflikter eller upprätthållas genom diktatur? Vi tror inte det.

Den svenska arbetskraftsinvandringen på 1950- och 60-talet var en total framgång. En viktig orsak till detta lyckliga resultat var att invandrarnas arbetskraft var efterfrågad. Dessutom var de inte kulturellt särskilt avvikande. De sögs upp av det svenska arbetslivet och det svenska samhället. De kom att betrakta sig själva – och av sin omgivning att betraktas – som svenskar. Solidariteten med det svenska samhället kom att överlagra deras etniska identitet. Ingen fäster idag något avseende vid att de har ett främmande ursprung.

Invandrarna på 80- och 90-talet kom däremot inte till ett väntande arbete och de var mera långväga och kulturellt avvikande. Hade ett lika lyckligt resultat varit möjligt i deras fall, om invandringen anpassats till landets mottagningsförmåga och inte tillåtits gå snabbare än inplaceringen på arbetsmarknaden? Ingen vet, men självklart skulle processen ha blivit långsammare och omfattat betydligt färre personer, om hänsyn tagits till landets höga arbetslöshet och låga mottagningsförmåga. De omständigheterna skulle sannolikt ha motverkat segregation och ghettobildning och helt enkelt inte givit invandrarna några alternativ till anpassning och integrering. De skulle gradvis ha vuxit in i det svenska samhället.

Inflödet ökar och problemen växer

Antalet asylsökande, uppehållstillstånd och anhöriginvandrare ökar samtidigt som problemen att integrera invandrarna i det svenska samhället och arbetslivet bara växer. Takten är högre i inflödet än i integrationen och den måste minskas så att integreringen hinner ifatt, annars blir situationen ohållbar av både sociala och ekonomiska skäl.

Orsaker

Att inflödet hittills bara ökat beror huvudsakligen på att politikerna inte låtit invandrarmyndigheterna stoppa ett missbruk, som de sett växa under mer än ett decennium. Främst gäller det väntetiden på definitivt beslut på asylansökan. Blir den lång, får oftast sökande som saknar flyktingskäl stanna av humanitära skäl. Det allvarliga är att de sökande själva kan förlänga sin väntan och aktivt "vänta sig in".

Har man fått avslag på sin asylansökan och på det överklagande man har rätt till, kan man lägga in nya ansökningar – förebärande att nya omständigheter tillkommit – tills tillräcklig tid gått för att man skall få stanna av humanitära skäl. Gruppen som saknar flyktingskäl men som "väntat sig in" utgör två tredjedelar av samtliga som får uppehållstillstånd. Fortfarande vid årets slut 2003 fanns rätten till nya ansökningar kvar, trots Migrationsverkets upprepade krav på att den skulle avskaffats.

Något som försvårar prövningen av asylansökningar och bidrar till att generellt förlänga handläggningstiderna är att Sverige inte kräver, att man skall söka asyl omedelbart, när man kommer till landet. Det är tillåtet att söka asyl "efter inresa". Knappt två av tio söker vid inresa och när de övriga åtta efter en tid inkommer med sin ansökan, har de normalt gjort sig av med sina resedokument och identitetshandlingar.

Det går inte att fastställa vilka de är, varifrån de kommer eller om de passerat ett första asylland, till vilket de borde återsändas. Deras fall måste alltså utredas i Sverige. De kan ange ett falskt ursprungsland, om ingen förföljelse förekommer i det verkliga hemlandet. Det krävs också speciella kontroller i samverkan med utländska myndigheter för att via fingeravtryck kontrollera om den sökande redan sökt asyl i andra EU-länder och fått avslag. Att på det här sättet kasta bort sina dokument är ett agerande som uttrycker förakt för rent spel och illa rimmar med en begäran om en fristad i Sverige. Trots det fanns vid slutet av 2003 fortfarande rätten att söka asyl efter inresa i landet.


I sammanhanget glöms ofta anhöriginvandrarna bort, fastän de utgör den största gruppen invandrare. Reglerna är mycket generösa och alla anhöriga, som inte blir försörjda av sin familj, försörjs av den svenska staten. Den som blir "anhörig" genom att gifta sig med härvarande partner, förvärvar i sin tur rätt att ta hit egna anhöriga utan skyldighet att försörja dem.

DET DEMOKRATISKA UNDERSKOTTET

Sättet att hantera flyktingfrågan har inte bara lett till en bedrövlig invandringspolitik. Det har samtidigt omintetgjort all normal opinionsbildning i frågan och därmed allvarligt skadat demokratin i landet. Landets massmedia och politiska ledning har i stor utsträckning befunnit sig på samma våglängd och samverkat för att lägga locket på. När de inte varit överens om tagen, är det media som angett tonen. Människor med avvikande mening har angripits och tystats med olika medel och media har för egen del friserat eller förtigit väsentliga fakta. Följden har blivit att den stora allmänheten saknar relevant information. Folk har inte alls klart för sig problemets vikt och dimensioner. Mörkläggning och desinformation till trots har allmänheten i opinionsundersökningar under åren opponerat sig starkt mot den förda politiken, ett uttryck för folkmeningen som de styrande totalt satt sig över.

Förenklad terminologi och verklighetsbild

Media har stärkt sitt grepp genom att till ytterlighet förenkla terminologi och positioner. Alla asylsökande kallas "flyktingar". Dem är man antingen för eller emot. Om en asylsökande som saknar flyktingskäl avvisas, är det en "flykting", som avvisas. Och det är synd om "flyktingar", de har alla flytt för sina liv och svenska myndigheter är "inhumana".

Varken Sverige eller övriga länder i Västeuropa har plats för alla, som skulle vilja invandra. Därför har vi regler. Hos oss gäller Genèvekonventionen eller skyddsbehov riksdagen specificerat. När krav reses på en mera "generös" och "human" flyktingpolitik, är det dock inte dessa regler som man vill utvidga. Nej, man kräver "generositet" mot människor, som inte uppfyller villkoren. Inte alla som vill men fler oberättigade än idag skall få stanna. Mycket känsla, inga principer.

Upplägget passar bra för media. Genom att presentera enskilda fall, berätta om hur de inblandade – framför allt barnen – far illa och uppträda som de svagas riddare, kan journalister väcka en storm av sympati hos allmänheten. Och tvinga myndigheter att vika sig och göra undantag, trots att utredning och överklagande slagit fast att flyktingskäl saknas.

Än viktigare är, att folk i allmänhet inte har klart för sig dimensionerna, att drygt åtta av tio som får uppehållstillstånd saknar flyktingskäl. Vore det känt, skulle media få det besvärligare att med snyftprogram pressa myndigheterna till att vara "humana" och göra undantag. Alla skulle veta, att det inte handlar om undantagsfall utan om en ytterligare ökning av den stora majoritet som får stanna utan flyktingskäl. Den totala årskostnaden för flyktinginvandringen är effektivt mörklagd. Den officiella siffran på 30 miljarder kronor är en nettosiffra, som i förbigående höjdes till 40 milliarder för ett par år sedan och dessutom inte tillåtits växa sedan 1994.

Detta informationsvakuum berövar medborgarna varje möjlighet att bilda sig en uppfattning om resursfördelningen i samhället. Faktaunderlag för att ifrågasätta saknas. I mer än ett decennium har alla viktiga samhällsområden drabbats av nedskärningar och besparingar utom just denna. Medborgarna får inte veta varför, inte ens se prislappen.

Desinformation

Redan i 1975 års beslut underströks betydelsen av att media informerade om invandring och invandrare så "objektivt, korrekt och positivt attitydskapande som möjligt". Motsägelsen kommenterades inte. Vad göra när sanningen inte är positivt attitydskapande?

Det blev nu inte något bekymmer för regeringen. Redaktionschefer förbjöd sina journalister att skriva om jugoslaviska beskyddarligor och invandrare som bidragsfuskar och oppositionspolitiker hjälpte regeringen att i TV måla en problemfri bild av invandringen.

Journalister har inte bara gett en falsk bild av verkligheten, de har t o m skrutit med det. Medvetet har de skjutit medias etiska regler om korrekt och opartisk rapportering åt sidan för att driva högst personliga uppfattningar. Eller för att med vilka medel som helst utöva makt över myndigheterna och tvinga dem till reträtt, trots att de handlat korrekt enligt gällande lagstiftning. De har många gånger inte ens tillåtit berörd myndighet ett genmäle eller tillrättaläggande av "utrymmesskäl".

Nyhetsredaktionen Eko vid de statliga etermedia har deltagit i spridning av desinformation men inte ställts till svars för det. I Ekots fall är det inte bara ett brott mot medias etiska regler utan även mot de egna instruktionerna – så rent ett tjänstefel kan bli.

Demokratiskt sett är det illa nog att enskilda journalister "vet bäst", omyndigförklarar medborgarna och tar ställning för deras räkning. Problemet förvärras av att de förfogar över medias genomslagskraftiga instrument för att sprida sin desinformation. Och hindra andra att säga emot.

Yttrandefrihet och yttrandemöjlighet

Bristande och snedvriden information rycker undan en central grundförutsättning för aktiv demokratisk medverkan. Medborgarens tankefrihet naggas i kanten genom att råvaran för opinionsbildning undanhålles eller kontamineras. Även yttrandefriheten är ojämlik. Inte så att man i Sverige inte skulle kunna säga vad man vill, men samhällsdebatten förs i media och dit är tillträdet för enskilda begränsat.

Det finns i realiteten ingen plats för vanliga människors egna åsikter i TVs hårt regisserade program. Radion erbjuder lite mera svängrum, men det är framför allt i pressen den enskilde har en möjlighet att delta i debatten. Villkoren kan variera högst väsentligt. Delar man tidningens uppfattning, behandlas man väl av redaktionen. Är man däremot t ex kritisk mot den tabubelagda flyktingpolitiken, lär man sig snabbt, att den som behärskar mediet inte bara har ett övertag utan i praktiken all makt.

Några sätt att utöva den makten: Redaktören kan direkt vägra att publicera ett inlägg eller skicka det tillbaka gång på gång med begäran att det skall göras kortare, tills debattören tröttnar och avstår. Han kan också "redigera" aktstycket. De vassa tänder han finner plockar han bort och lämnar en menlös soppa till läsarna. Eller också kapar han slutet, där författaren knutit samman sitt resonemang och delat ut storsmockan.

Åt sådant kan man le, det kanske finns en öppning i en annan tidning. Men allvarligt blir det när man vill ifrågasätta en politik, som den samlade pressen tabubelagt. Då finns inga öppningar någonstans. Alla tidningar uppträder samordnat och all kritik tystas. Locket på.


Förtal – ingen upprättelse

I vår polariserade debatt är det sedan över ett decennium kutym att kalla kritik av flyktingpolitiken "främlingsfientlig" och "rasistisk". Och kritikerna "främlingsfientliga" och "rasister". Den som fått den stämpeln släpps svårligen in i debatten.

Om en kritiker trots allt lyckas göra sig hörd och är svår att bemöta, attackerar journalisterna honom som person och inte för det han skrivit. De smutskastar och kränker och ser till att han blir utvisad från debatten för gott. Pressen har makt att "peka ut vilka som ska betraktas som gangsters och vilka som ska betraktas som hjältar".

Den som pekats ut som gangster är inte bara utestängd ur samhällsdebatten utan har även berövats sitt medborgerliga anseende. Möjligheterna till upprättelse är i realiteten obefintliga. Ett genmäle i tidningen fördröjs tills alla glömt vad saken gällde. Tidningens svar på genmälet blir dessutom sista ordet.

Den förfördelade kan då vända sig till Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, som båda visar sig vara pressens egna organ och om den klagande mot förmodan skulle vinna gehör där, är ändå inte mycket vunnet. Tidningen åläggs att publicera det klander som formulerats. Det blir inga braskande rubriker, lång tid har gått och vad folk vid det laget minns är den drabbades namn, nedsmetat med all den smuts som en gång kastades.

Det allmänna rättsväsendet ger ingen hjälp. Det är ett tryckfrihetsmål och då väcks allmänt åtal för förtal endast i undantagsfall. Återstår enskilt åtal. I tryckfrihetsmål medverkar en jury. Minst sex av dess nio ledamöter skall i en första sittning anse att brott föreligger för att rättens jurister alls skall ta upp och behandla fallet.

Juryn är politiskt vald och alla de etablerade partierna ser lika på flyktingpolitiken. Stor risk alltså att förlora redan i första sittningen och få betala rättegångskostnaderna. Skulle juryn föra målet vidare till juristerna för avgörande, finns alltid risken att dessa ogillar åtalet. Rättegångskostnader för två sittningar. Om den klagande skulle vinna i tingsrätten, kan han räkna med att motparten överklagar. En förlust där och de samlade rättegångskostnaderna skulle ligga långt över vad en vanlig hushållskassa står rycken för. Den enskildes möjlighet till upprättelse är i praktiken lika med noll. Han har inte råd att hävda sin rätt. Ingen likhet inför lagen på detta för demokratin helt livsviktiga område. En fri debatt på lika villkor är ju demokratins livsluft.

Demokratins försvarare I

Under den tidsperiod vår studie omfattar har regeringen av omsorg om demokratin tillsatt både en demokratiminister och en demokratiutredning. Demokratiministern kunde för sin del inte se, att det starka lagliga skyddet för pressen i motsvarande grad reducerar den enskildes yttrandefrihet eller yttrandemöjlighet i samhällsdebatten. Där hörs bara den ena sidan, som därtill ostraffat kan kränka motparten.

Demokratiutredningen har slagit fast, att demokratin inte erövrats en gång för alla. Den måste ständigt återerövras. Utredningen pekade också ut vilka som står i första linjen i den kampen. Det är vanliga medborgare med civilkurage, som vågar säga obekväma sanningar.

Med tanke på deras stora betydelse konstaterar vi med förvåning, att dagens samhälle håller dessa demokratins viktigaste förkämpar med urusla arbetsförhållanden. Samtidigt ges jasägare – ofta under antifascismens och antirasismens baner – all tänkbar officiell och medial medvind.

Demokratins försvarare II

Det var till en början bekvämt att kunna tysta all kritik mot flyktingpolitiken genom att stämpla den som främlingsfientlighet eller rasism. Men när regeringen någon gång för egen del velat agera för att komma åt missbruk och få fason på verksamheten, har den inte kunnat basunera ut sina reformer och ta politiska poäng på dem. Tvärtom har den fått lov att arbeta med stor diskretion.

Dess försök att komma åt missbruk har då inte varit något positivt utan ett "skamligt" och "inhumant" angrepp på "flyktingarnas rättigheter". Det har oppositionen förkunnat, med starkt eldunderstöd från media. Det förenklade upplägget har gjort det omöjligt även för regeringen att diskutera i sak. Polariseringen har slagit tillbaka.

Det är också därför alla riksdagspartier så ängsligt rättar in sig på linjen "generös flyktingpolitik". Ett väsentligt avsteg bara – oavsett hur sakligt befogat det än må vara – så kommer de andra partierna och media farande med indignerade fördömanden. Riksdagspartierna sitter och sneglar ängsligt på varandra. Det förenklingens gissel de själva varit med om att skapa, hindrar även dem från att diskutera flyktingpolitiken sakligt. Läget är låst.

Men gisslet har naturligtvis för det mesta varit positivt för de makthavande, när de kunnat använda det mot andra. Fördelarna har övervägt för de styrande och de har gjort polarisering och förenkling till officiell politik. Invandrarminister Pierre Schori deklarerade i riksdagen i maj 1997, att "rasism och främlingsfientlighet" skulle "kriminaliseras och jagas" och att man inte skulle godta några "ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken."

Demokratin "försvaras"

Väljarna kan inte i allmänna val med sina röster stödja en annan flyktingpolitik. De erbjuds inga alternativ. Alla riksdagspartier tycker lika. Den risk dessa ser är att något nytt parti med framgång skulle driva flyktingfrågan som i valet 1991. Att för egen del tiga och hålla frågan utanför debatt och valrörelse räcker inte. Taktiken kompletteras därför med aktiva åtgärder mot partier som har flyktingfrågan i centrum, det Nya Partiet i valet 1998 och numera framför allt Sverigedemokraterna.

Avsikten sägs vara att försvara de demokratiska värdena och bekämpa främlingsfientlighet och rasism, men tillvägagångssättet är inte demokratiskt, vilket drar syftet i tvivel.

Metoderna

Vi diskuterar inte Sverigedemokraternas politiska program. Det är ointressant i sammanhanget. Däremot är det intressant att visa hur de på olika sätt hindras framföra sitt politiska budskap, det må sen se ut hur som helst.

Sverigedemokraterna brännmärks sedan länge systematiskt som odemokratiska och främlingsfientliga, speciellt det senare. Inga skäl anförs. Media och riksdagspartierna har helt enkelt bestämt att SD är ett främlingsfientligt parti och medarbetarna vid de statliga etermedias nyhetsredaktion Eko har instruerats att karakterisera partiet så. "Främlingsfientligt" har blivit dess stående epitet.

Sverigedemokraterna utestängdes från valdebatterna i de officiella etermedia och de etablerade partierna debatterar inte annars heller med dem, för att inte ge dem "legitimitet". Man har även vägrat hyra ut offentliga möteslokaler till dem och under valrörelsen 2002 tog Sveriges tidningar inte in partiets valannonser. Hinder för budskapet att nå ut. Väljarna skall inte vända Sverigedemokraterna ryggen för deras åsikter utan för att andra stämplar dem som främlingsfientliga.

Även deras mötesfrid har kränkts av organisationer som Antifascistisk Aktion. Etablerade organisationer – till och med ett riksdagsparti som Vänsterpartiet – har visat förståelse för mötesstörning eller manat till den här sortens våldsaktioner.

Yrkesförbud

På det personliga planet har åsiktsfriheten kränkts å det grövsta. Ordföranden i Sveriges största politiska ungdomsförbund SSU har uppmanat rektorer i Blekinge län att inte anställa en lärare, därför att han är Sverigedemokrat. Till mannens fackliga organisation gick en maning att utesluta honom.

Det mest kända exemplet på yrkesförbud: en handläggare på Invandrarverket sades upp för att han var Sverigedemokrat. För hans politiska åsikters skull vägrade hans fackliga organisation att företräda honom, så han måste själv driva sin sak, i tingsrätten och i Arbetsdomstolen. Båda instanserna underkände Invandrarverkets uppsägning. Därmed hade handläggaren rätt att återfå arbetet. Med stöd av lagen om anställningsskydd köpte sig dock arbetsgivaren genom ekonomisk ersättning fri från förpliktelsen att återanställa och en fullkomligt oskyldig person med tretton år kvar till pensionen fråntogs sin anställning.

Demokratin är allvarligt hotad om inte de grundläggande friheterna respekteras. Värst är naturligtvis att beröva människor deras försörjning för deras åsikters skull. Men demokratin fungerar inte heller som den skall, om medborgare förhindras utöva sin yttrandefrihet på grund av de åsikter de hyser. Eller påstås hysa.

Folkhemmet faller sönder

Vår undersökning visar hur de krympande offentliga resurserna sedan 1990-talets början steg för steg urholkar de sociala trygghetssystemen. Möjligheterna till sysselsättning har samtidigt försämrats. Dagens ökade och mer våldspräglade brottslighet hotar den personliga tryggheten – speciellt i storstäderna – och motsättningarna har skärpts mellan människor med olika ursprung. Vi har kunnat slå fast, att detta på olika sätt och i olika grad är relaterat till den sena invandringen och det är naturligtvis negativt i sig.

Men det innebär också att det samhälle svenskarna tidigare haft både som förebild och verklighet – det goda folkhemmet – håller på att falla sönder. Det samhället har utgjort grunden för ett nationellt medvetande som i sin tur varit ett sammanhållande kitt för landet. Om folkhemmets grundläggande värden – gemenskap, solidaritet och trygghet – tillåts fortsätta att vittra bort i takt med försämrade sociala förhållanden är perspektivet skräckinjagande.

Beslutet att ställa upp det mångkulturella samhället som mål var sakligt sett en katastrof. Elitens sätt att genomdriva det var ett grundskott mot demokratins fundament: dvs den fullmyndige medborgarens rätt att medverka i de politiska besluten och ta ansvar för dem – samtidigt också ett av folkhemstankens grundläggande värden. En totalt omvälvande förändring av samhället har beslutats utan att medborgarna ens informerats, än mindre hörts. Och absolut inte tillåtits medverka.


Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin