tirsdag den 17. april 2007

Kapitel 5 : Den sena invandringens sociale konsekvenser


Av Ingrid Björkman

Vi har valt att belysa framställningen med exempel från framför allt Stockholm och Malmö. Det är nämligen till de städerna jämte Göteborg som invandrarna huvudsakligen sökt sig. Det är följaktligen dessa städer som har den största koncentrationen av invandrare, och det är också dessa städer som utsatts för den kraftigaste integrationspolitiken och fått merparten av de ekonomiska bidragen. Begreppet "den sena invandringen" avser den "flyktinginvandring" med tillhörande anhöriginvandring som tog sin början på 1970-talet och på allvar tog fart i mitten av 1980-talet.
Kapitlet behandlar i nämnd ordning ghettoiseringen, situationen i skolan och brottsligheten.

1 Ghettoiseringen

Åtti- och nittitalens invandrare - de s k nya invandrarna - drogs i stor utsträckning till storstäderna, där släkt och landsmän bodde. På 1970-talet bodde drygt 30% av invandrarna i storstadsområdena. 1995 hade andelen ökat till 70%. I Malmö trefaldigades antalet invandrare mellan åren 1991 och 1995.

I storstäderna slog sig invandrarna huvudsakligen ned i områden där det redan bodde invandrare. Å ena sidan är det oftast i dessa områden som invandrarna anvisats bostad. Å andra sidan är närheten till släkt och landsmän en viktig, ofta avgörande, faktor för deras eget val av bosättningsort. Inte minst för att kunna behålla sina egna traditioner och livsstilar söker de sig därför till varandra. Sammanfattningsvis kan slås fast, att invandrare i allmänhet inte har någon större önskan att integreras i den svenska omgivningen. Att de allmänt anser ”det bästa med Sverige” vara ”välfärdssamhället” och ”det sämsta” vara ”svenskarna”, är omvittnat.

Boendesegregationen skärps alltmer. I takt med att andelen utlandsfödda i befolkningen stiger, minskar också den andel av befolkningen som bor i svensktäta områden. För tidigare invandrargrupper har boendesegregationen minskat med vistelsetidens längd i Sverige. Detta stämmer emellertid inte i samma utsträckning för dem som kommit under åtti- och nittitalen, särskilt inte för dem från Afrika och Mellanöstern. Här utgör dock medelklassiranierna ett undantag; bland många av dem märks en strävan att komma in i det svenska samhället.

Den etniska koncentrationen har ökat mest i områden där den redan är hög. Invandrartäta områden blir invandrardominerade (d v s minst 2/3 av invånarna har utländsk härkomst). Belysande exempel i Stockholm är t ex Fittja med drygt 90% invandrare. I Malmö har vi Rosengård med drygt 80% invandrare.

Reportage från bl a Rosengård visar att i dessa områden lever invandrarna som i hemlandet. "Det känns nästan som i Somalia" - så förklarar en somalisk kvinna varför hon trivs så bra i Rosengård. Många invandrare flyttar till Rosengård för att "slippa Sverige". I Rosengård kan de leva utan arbete och utan att kunna svenska. (Tre av tio invandrare i åldern 20 - 64 år förvärvsarbetade år 2001, då reportagen gjordes.) De behöver aldrig ge sig ut i det svenska samhället, ty i Rosengård har de allt: sin kyrka, sin moské, skola, dagis, arbetsförmedling, socialkontor, läkare, frisör, apotek, post, bank, affärer med just den sorts varor de är vana vid hemifrån. "Invandrarna har det faktiskt så bra i Rosengård att de inte vill flytta härifrån. Här slipper de konfronteras med det främmande, svenska sättet att leva."

Även inom sina gränser är Rosengård segregerat: i en del bor araber, i en annan somalier, i en tredje Kosovoalbaner osv. Hyresvärdarna vill ha det så, för att minimera konflikter mellan de olika nationaliteterna.

Ytligt sett lever invandrarna gott i Rosengård. Familjen blir försörjd utan att man behöver yrkesarbeta, och samhället ställer få, om ens några, krav. Men medaljen har en baksida: bostadssegregationen har skapat ett etniskt enklavsystem som på många sätt är destruktivt både för det svenska samhället och för invandrarna själva – inte minst därför att enklaverna i stor utsträckning befolkas av en bidragsberoende underklass. Detta ökar invandrarnas känsla av utanförskap och föder bitterhet mot Sverige.

Samtidigt som andelen invandrare ökar i ett område, förvärras också den negativa utvecklingen i området. Statistiken för riket visar att under åren 1985 - 1993 ökade socialbidragskostnaderna för svenska hushåll med 34%, medan ökningen för utländska hushåll under samma tid var hela 138%. Likaså ökar de sociala spänningarna, otryggheten och kriminaliteten. Den socioekonomiska segregationen fördjupas och områdena förslummas.

I och med denna utveckling har två begrepp dykt upp i den officiella utredningssvenskan som det tidigare inte funnits täckning för i efterkrigstidens Sverige: "getto" och "utsatt område". Begreppet "utsatt område" definieras som ett område med mer än dubbelt så hög andel socialbidragstagare som regionen i stort. Det är svårt att finna något utsatt område som är inne i en positiv utvecklingsspiral, konstaterar Storstadsutredningen i sin rapport.

Drygt 50 utsatta områden har identifierats i Sverige, däribland delar av Stockholm, Göteborg och Malmö. Förutom av en hög andel socialbidragstagare kännetecknas dessa områden av hög andel invandrare, arbetslösa, låginkomsttagare och långtidssjukskrivna. I de utsatta områdena har en högre andel av eleverna dåliga eller ofullständiga betyg. Likaså är kriminalitet och risken för att bli utsatt för våld större än i andra bostadsområden och invånarna känner sig också otryggare.

Det är bara en tidsfråga innan det blir som i England, med våldsamma upplopp”, säger en ung libanes i Rosengård. ”På Rosengård finns alla tecken: arbetslöshet, dålig ekonomi, inga bra förebilder för barnen. Och det blir bara värre. Det är som en tickande bomb.”

Det område i Sverige som har flest anmälda våldsbrott är Fittja, ett av Stockholmsregionens utsatta områden. Polisen kallar Fittja för "laglöst land" och hävdar att "området domineras av de kriminella ungdomarna. Alla normala människor är förvisade till sina lägenheter, framför allt kvällstid. [ . . . ] När en man slogs ihjäl på Krögarvägen fanns det ingen som sett något bland de tjugotal människor som stod runt offret. De enda som kan fås att prata är barn som inte vet att man ska tiga för att inte bli inblandad, hotad eller misshandlad av de unga män som tyvärr styr Fittja."

1994 var i snitt 17% av befolkningen i Stockholm, Göteborg och Malmö utlandsfödd. Men av invånarna i dessa städers utsatta områden var inte mindre än 53% utlandsfödda. Segregationen förstärks av att svenskar och integrerade invandrare flyttar ut i takt med att invandrartätheten i ett område ökar. Genomströmningen är mycket hög. I Rosengård flyttar till exempel en fjärdedel av invånarna ut under ett år, och de som flyttar in är nyanlända i Sverige. De invandrare som lämnar området har som regel gått från arbetslöshet till jobb. Men medan de utflyttande svenskarna flyttar till mer attraktiva områden, flyttar många utlandsfödda till områden som liknar dem de lämnar.

De utsatta områdenas ökande etnifiering märks på flera sätt. Så var till en början både Konsum och ICA representerade i Rosengård med varsin stor livsmedelsbutik. Med den tilltagande avsvenskningen krympte emellertid kundunderlaget. ICA höll ut längst, men hösten 2001 tvingades också de slå igen. Nu finns bara utländska mataffärer i Rosengård.

Svenskarna som blivit kvar i de utsatta områdena utgör en etnisk minoritet bland andra. De tycker som regel att invandrarna tränger ut dem i deras eget land. De känner sig trängda i sitt eget land av invandrarna. De känner sig också diskriminerade av politiker och media som de anser favoriserar invandrarna på svenskarnas bekostnad. "Vi som är svenskar här är i minoritet. Vi har inget värde", säger en familj i Fittja.

En svensk i den utsatta Göteborgsstadsdelen Hammarkullen beskriver sin tillvaro så här: "Vi sitter i spårvagnen omgivna av främmande språk. Blir det bråk så vet vi inte vad det handlar om eller om det är farligt. När vi väntar på spårvagnen ser vi massor av oläsliga meddelanden på anslagstavlan. Det är krulliga bokstäver där det enda ordet vi kan läsa är Gammelstadstorget. Vi är främmande i vårt eget land. Detta är vår vardag. Vi, den svenska minoriteten i de utsatta områdena, glöms ofta bort. Vi sitter aldrig i TV-studiorna, när det mångkulturella samhället diskuteras. Men också vi bör vara med i debatten om det mångkulturella samhället."

Hösten 2001 gjorde Malmö kommun en enkät för att ta reda på varför utflyttningen till kranskommunerna ökat de senaste åren. Enkäten visade att en avgörande orsak var att man ansåg att Malmö blivit alltför invandrartätt. Detta var första gången en undersökning visade att känslorna mot invandrare är så starka att någon väljer att flytta från orten.

Man ansåg att den stora invandringen hade ökat kriminaliteten och gjort Malmö otryggt. 40% av de tillfrågade skulle ha stannat i Malmö om deras krav på en trygg boendemiljö hade kunnat tillgodoses.

Man ansåg vidare, att barnen drabbades av det mångkulturella Malmö. När deras barn fick en dagisfröken som inte kunde svenska var måttet rågat för en familj. Föräldrasvaren talar för sig själva:

- "Jag är bara 35 år och vågar inte längre gå ut själv på kvällen, än mindre släppa ut min dotter på Malmös gator."
- "Vem vill ha åttio procent invandrare i en klass? Vem vill ha fyra, fem tolkar på ett föräldramöte?"
- "Efter nästan ett år och 4,5 mil från Malmö har våra barn tappat sin utländska brytning och åter börjat tala normal svenska."
- "När barn blir attackerade på stan bara för att de är svenskar, då är det något som är sjukt i samhället."

Och en invandrare svarade: "Vi är en invandrarfamilj som längtade efter svensk miljö. Fyra år bodde vi i Rosengård. Äntligen har vi fått vår plats i Lund."

2 Skolan

Invandrarna ökar snabbt bland barn och ungdomar, och snabbast går det i Malmö. 1999 hade 51% av malmöborna under 19 år utländsk bakgrund. De demografiska förändringarna fick dramatiska konsekvenser för den svenska skolan där man saknade erfarenhet av att hantera "mångkulturalism". Följaktligen blev den mångkulturella skolan ett gigantiskt experiment.

Men även om den praktiska erfarenheten av en mångetnisk verklighet saknades, saknades ingalunda teorier och idéer. Under 1980- och 90-talen publicerades en rik flora av betänkanden och utredningar med mångkulturell aspekt på skolan och undervisningen. Utmärkande för dem är deras starka ideologiska förankring. I Skolkommitténs betänkande ges en tydlig presentation av de föreställningar som den nya mångkulturella skolan bygger på.

Grundtanken är att mångkulturalism ska ses som en resurs. Att värna om och utveckla en egen kulturell identitet, att rota sig på en plats och i ett land är förlegat. Identiteten består av "våra möten med andra, av våra olika rutter genom världen och historien." Tidigare har människor längtat hem, när de varit ute i världen. "Men idag är tiden och världen en annan.[ . . . ] Man kan inte undvika sin kulturella identitet. Men lika litet kan man acceptera den. I stället får man försöka flytta på sig och lära sig något under färden." Stabilitet och tillhörighet ses som något negativt. Det positiva är den ständiga rörelsen, uppbrotten, de nya mötena.

Men samtidigt som den etniska mångfalden prisas, tonas betydelsen av de etniska skillnaderna ned. Att ha främmande etnisk bakgrund jämställs med att tillhöra det andra könet eller en annan socialgrupp. Att tala bruten svenska jämställs med att tala en svensk dialekt.

Mot bakgrund av att Sverige är på väg att bli mångetniskt och kulturellt heterogent ställer betänkandet en viktig fråga: "Bör och kan skolan erbjuda eleverna kunskaper och värderingar som kan fungera som ett gemensamt kitt både i skolan och utanför?" Svaret blir att i det mångkulturella samhället kommer man aldrig att kunna skapa någon överlagrande nationell identitet som täcker över alla andra identiteter, varken genom skolundervisning eller på något annat sätt. Det som förenar människor kan vara vad man gör tillsammans, inte vilka värderingar man har. Som bäst kan man upprätta en "kulturell vapenvila", en "samlevnadsfrid" som innebär att man undviker konflikter och kan fungera tillsammans i skolan och i arbetslivet.

2.1 Segregationen

Det sammanhållande kittet saknas. Följdenligt ökar också den etniska segregationen - i skolan liksom i samhället i övrigt. Erfarenheten visar, att i och med att andelen elever med utländsk bakgrund ökar i en skola segregeras också eleverna etniskt. Dagens Nyheter hade ett reportage där gymnasister med svensk och utländsk bakgrund diskuterade segregationen i skolan. Svenskarna tvivlade på att den nya generationen invandrare alltid ville integreras. "På min gymnasieskola pratar de svenska bara på lektionerna", sade en svensk flicka.
"Annars sitter alla i sina grupper och pratar sina språk." Och invandrarna erkände att så var det: "Invandrare segregerar sig själva."

Försök att skapa kontakt över de etniska gränserna genom att under en period bussa elever från en invandrartät skola till en svenskdominerad, och vice versa, har som regel misslyckats. Både värdar och gäster håller sig för sig själva.

En undersökning om segregationen i skolan visar, att i skolor där elevernas föräldrar huvudsakligen är födda i Sverige och har hög utbildningsnivå är stabiliteten hög, med en inflyttning till skolan av i snitt 4% och en utflyttning av i snitt 1% per läsår.

I invandrartäta skolor och skolor där föräldrarna har låg utbildningsnivå är bilden en annan. Där är inflyttningen i snitt 8% och utgörs främst av invandrade från utomeuropeiska länder. Även utflyttningen är hög, nästan 7%. Framför allt är det elever med svenska föräldrar och föräldrar med utomnordisk och postgymnasial bakgrund som flyttar ut. Invandrartäta skolor utvecklas till invandrardominerade. Likaså ökar andelen elever med invandrarbakgrund snabbast i områden där andelen invandrare redan är hög.

Ser man till verkligheten ute i skolorna, finner man att den etniska segregationen tilltar och slår igenom på snart sagt alla områden. I den följande granskningen har vi valt att inrikta oss på elevernas skolresultat, på kostnaderna för elever med svensk respektive utländsk bakgrund samt på skolmiljön.

2. 2 Betygen

Betygsstatistik från landets skolor visar att utbildningsnivån i storstäderna ökat kraftigt de två senaste decennierna, både generellt och i de utsatta områdena. Men statistiken visar också, att elever i invandrardominerade områden klarar skolan klart sämre än andra elever och att betygsklyftorna mellan svenska elever och invandrarelever alltmer fördjupas.

1999 fick knappt 10% av landets samtliga elever i grundskolans avslutningsklass underkänt i ett eller flera av de tre kärnämnena (svenska, engelska, matematik). För landets elever med utländsk bakgrund var motsvarande siffra 36%. I de två invandrardominerade områdena Vårby och Alby i Stockholm var motsvarande siffror 46, respektive 50%. I Malmö var betygsförsämringen störst i stadsdelen Rosengård, där 1% av eleverna hade svensk bakgrund. I Rosengårdsskolans avslutningsklass ökade under 1999 andelen elever som inte klarat betygskraven från 40 till 58%. En utredning visar att invandrarungdomar - oavsett när de kommit till Sverige eller om de fötts här - i högre grad än svenska ungdomar får sämre betyg, hoppar av gymnasiet och ärver föräldrarnas arbetslöshet.

2. 3 Kunskap i svenska språket

Vi ska här inte spekulera närmare över varför så många invandrarelever presterar undermåliga skolresultat. Men en avgörande orsak är helt uppenbart att de förstår, talar och skriver svenska så dåligt. Vad som är särskilt alarmerande är att invandrarbarnens kunskaper i svenska vid skolstarten med åren blivit allt sämre.

"En avgrund skiljer i läsförmåga." Det blev omdömet sedan läsförmågan hos samtliga nioåringar och fjortonåringar i Stockholm testats 1999. I den stadsdel där eleverna presterade bäst hade 8% av fjortonåringarna svårigheter med läsning och läsförståelse. I invandrardominerade Rinkeby hade hela 74% så svåra problem att de inte kunde förstå det skrivna material som ingår i skolans undervisning.

En av anledningarna till invandrarelevernas dåliga svenska är föräldrarnas bristfälliga svenska. En utbildningsledare i Fittja berättar att de får barn till skolan som inte talar någon svenska alls, trots att deras föräldrar är födda i Sverige. Anledningen, menar hon, är att man kan leva ett helt liv i Fittja och klara sig bra utan att behöva lära sig svenska. Samhällets krav på att invandrarna ska lära sig svenska sänks alltmer. I Rosengård är språkförbistringen nu så stor att det måste ges kurser i arabiska för områdets närpolis.

Vidare talas det allt mindre svenska i de invandrartäta skolorna. En invandrarkvinna berättar hur hennes barn, som i förskoleåldern talade bra svenska därför att det talades svenska på deras daghem, förlorat sin svenska sedan de börjat skolan. "Nu har de lärare som bryter och kamrater som talar ett blandspråk som jag inte förstår. Hur ska de få en bra svenska?"

Skolmyndigheterna i Stockholm ser det segregerade boendet som boven i dramat. Svenskan reduceras till ett "skolspråk".

I Tensta kan man bo och leva ett rikt socialt liv på sitt eget modersmål.[ . . . ] Svenskan blir därmed enbart ett skolspråk och fortsätter att vara ett främmande språk, även för andra och tredje generationens invandrare. Barnens föräldrar har ofta svaga färdigheter i svenska.

Svenska Dagbladet kommenterar på ledarplats den 30 juni 1999 regeringens förslag att kravet på att lärarna i den svenska skolan skall ”behärska svenska språket” skall tas bort. Det skall räcka om lärarna har "tillräckliga kunskaper i det svenska språket med hänsyn till tjänsten", trots tung dokumentation om vikten av att eleverna behärskar svenska för att klara vidare studier och komma in på arbetsmarkanden. I september 1999 engagerades en författare för att under två veckor ha skrivträning i svenska med en klass 8 i Malmös grundskola. Klassen bestod av 28 fjortonåringar. Efter de två skrivträningsveckorna, under vilka den inbjudna författaren flera gånger höll på att ge upp, skrev hon ett brev till stadens skolmyndigheter och politiker varur nedanstående är saxat:

- Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.

- Det är löjligt att tala om undervisning. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och jagar varandra, hänger halvvägs ut genom fönstret, skriker högt åt varandra genom klassrummet, kallar varandra och lärare för "hora" och "bög".

- Av 28 elever har 2 svenska föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning. De har sämre ordförråd än mina barn hade i 5-årsåldern. Många kan inte, ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord på två bokstäver ("ha", "få", "ge").

- Även om det är tyst och alla tycks lyssna, har de svårt att förstå enkla instruktioner. Varje instruktion måste åtföljas av att man går runt och berättar en gång till, för var och en, vad som ska göras.

- Beväpnade elever är redan en realitet. Beväpnade ordningsvakter i skolan är snart en följd. Om detta får fortsätta, kommer vi inom några år att ha skapat oss en polisstat som är indelad i getton och avdelad med taggtråd och kravallstaket.

2.4 Kostnader

Statistiken visar att undervisningskostnaderna för grundskolans elever varierar högst avsevärt. Åren 1992 — 95 var t ex den årliga genomsnittskostnaden per elev på låg- och mellanstadiet i Stockholm generellt 16 700 kronor, men i de utsatta områdena 25 500 kronor. På högstadiet var motsvarande siffror 23 276 respektive 39 200.

Medan kostnaderna under samma period sjönk med 4, 5% för grundskolorna generellt i Stockholm, Göteborg och Malmö, ökade de för skolorna i dessa städers utsatta områden med 2%.

När Stockholm 1999 gjorde en jämförelse av grundskolans undervisningskostnader i olika stadsdelar, toppade invandrardominerade Rinkeby listan med 62 143 kronor per elev. På listans botten, med en kostnad runt 40 000 kronor, fanns stadsdelar med låg andel invandrare. Invandrareleverna var således betydligt mer kostnadskrävande. Hemspråksundervisningen är en del av förklaringen. Men därutöver kräver åtskilliga invandrarelever stödåtgärder av olika slag.


Snedfördelningen av resurser blir särskilt uppenbar, när differenserna uppträder inom samma kommun, som fallet är t ex i Botkyrka. 1999 hade Kassmyraskolan i Södra Botkyrka 442 elever, varav 10% var invandrare. Skolan hade en budget på 21,6 mkr och drygt 6 lärare per hundra elever. Fittjaskolan i Norra Botkyrka hade ungefär lika många elever, varav 98% var invandrare. Den hade 34,1 mkr i budgeten och tolv lärare per hundra elever.

Trots att Fittjaskolan under flera år fått extra resurser hade elevernas resultat dock inte förbättrats. Pengar löste inte alla problem, konstaterade skolchefen och angav som tungt vägande orsaker till problemen i skolan den extrema segregeringen och den ständiga tillströmningen av nya invandrare.

Andra invandrartäta skolor har samma problem. Hösten 1999 slog utbildningsdirektören i Malmö larm: 20% av Malmös elever lämnade grundskolan med ofullständiga betyg och bland dem var invandrareleverna överrepresenterade. 43% av invandrareleverna fullföljde inte sin gymnasieutbildning.

Utbildningsdirektören ansåg att den främsta anledningen till detta var den stora inflyttningen av invandrare från andra kommuner. Den ständiga och stora nytillströmningen gav inte Malmös invandrare en rimlig chans att integreras, menade han, vilket framför allt drabbade barnen och ungdomarna.

I en debattartikel konstaterade han bl a

- att 45% av grundskolans och drygt 30% av gymnasieskolans elever var invandrare

- att invandrarna stod för Malmös hela befolkningsökning under 1990-talet, och att i snitt 2.200 nya invandrare flyttade in varje år - trots att Malmö hade avtalat med Statens invandrarverk om att inte ta emot fler invandrare

- att Malmö hade landets högsta socialbidragskostnader per invånare.


Debattartikeln fördömdes samfällt av stadens politiker. De erkände visserligen att skolorna hade problem, men avvisade utbildningsdirektörens förslag om att begränsa inflyttningen av invandrare. Lösningen var i stället, menade man, mera pengar till skolorna.


2.5 Våldet

I takt med att invandrareleverna blivit flera har våldet i skolorna ökat markant. Idag förekommer till och med väpnat våld i skolorna, något som var otänkbart för ett par decennier sedan. Våldet, som började i storstadsskolorna, har flerdubblats under 1990-talet och snabbt spritt sig ut i landet. Skolor tvingas stänga därför att säkerheten hotas på grund av elevers, i de flesta fall invandrarelevers, våld mot elever, lärare och annan personal — våld som även fått dödlig utgång.

Grundskolan i den lilla skånska kommunen Ödåkra får belysa utvecklingen. Skolan var, enligt rektorn, tidigare en typisk landsortsskola som "nu blivit en invandrarskola". Där härjade hösten 1999 en rånarliga av invandrarelever som genom misshandel, hot och personrån terroriserade de svenska eleverna. Ligamedlemmarna drog sig inte för att gå in på andra klassers lektioner, fjättra lärarna och misshandla eleverna inför lärarnas ögon. Flera av de svenska eleverna vågade till slut inte gå till skolan.

Under 1990-talet har polisanmälningarna för våld mot lärare flerfaldigats. Lärarna har slagits ner av elever som t ex blivit tillsagda att passa tiden, att stänga av mobilen under pågående lektion eller att inte tränga sig före i matkön. Mer än en fjärdedel av fallen är så grova att de lett till sjukskrivningar och skadorna har ibland varit livshotande.

2.6 Vittnesbörd från en svensk elev

I en artikel med rubriken "Mångkulturalism i gymnasiemiljö" skildrar en kvinnlig elev i Tumba gymnasium i Botkyrka de svenska gymnasisternas situationen i en invandrartät gymnasieskola. Hon beskriver hur många invandrarelever, trots generös stödundervisning, inte klarar skolan och hur fördomsfulla de är mot allt svenskt. Hur fientlig stämningen är mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk. Hur studiemotiverade svenska elever trakasseras av invandrarelever som till och med sprayar tårgas i deras ansikten — och att skolan slutligen tillfälligt måste stängas "för att undvika att någon skadas allvarligt". Hon beskriver också hur skolan bjöd in "stödpersoner" för att föreläsa och diskutera bort konflikterna, och hur de svenska eleverna då anklagades för rasism.

Vi fick ta emot beskyllningar som vi betraktade som helt ogrundade. När vi framförde våra invändningar, fick vi höra att vi var tvungna att inse att vårt samhälle är mångkulturellt och anpassa oss därefter.

Både skolledningen och massmedia tog enligt författarinnan subjektivt ställning för invandrarungdomarna. De svenska eleverna kände sig förbisedda och frustrerade, eftersom de aldrig fick möjlighet att uttrycka sin syn på sakernas tillstånd. Hon slutar med följande reflexion:

Kanske kan detta sägas vara ett mönster som går igen i förortspolitiken i stort; det mångkulturella upphöjs och heligförklaras medan det svenska betraktas som något närmast skamligt som bör förträngas.

3 Brottsligheten

Eftersom misstänkta och lagförda personer registreras med avseende på sitt aktuella medborgarskap och inte med avseende på sitt födelseland är brottsstatistikens definition av begreppet invandrare mycket snäv. Sålunda har hälften av de utlandsfödda som är folkbokförda i Sverige svenskt medborgarskap och räknas därför i brottsstatistiken som svenskar. År 1995 utgjorde de utländska medborgarna 6 procent av befolkningen, medan deras andel i brottsligheten var 2,5 gånger större. För våldsbrott som våldtäkt, övergrepp mot barn och mord/dråp samt för kategorin stöld var deras överrepresentation mellan 4 och 5.

I det följande begränsar vi oss inte till utländska medborgare. Vår framställning gäller kategorin invandrare.

Även om mörkertalet är stort vad gäller brottslighetens omfång, kan vissa fakta slås fast: Dels är invandrarna överrepresenterade inom den grova brottsligheten som blir allt grövre. Dels ökar den grova brottsligheten kraftigt och speciellt bland unga, där det i stor utsträckning är fråga om oprovocerat våld. Gatuvåldet i Stockholm har på fyra år ökat med 30 procent och Södersjukhusets akut få in fler fall av gatuvåld än patienter med astma, diabtetes eller hjärtinfarkt.

Vidare är andra generationens invandrare mindre brottsbenägen än första, men deras brottslighet är dock c:a 50 procent högre än infödda svenskars. Slutligen sjunker brottsbenägenheten med längden på vistelsen i Sverige.

En riksomfattande undersökning om svenskars oro för brott visar att denna oro på ett år ökat med 26%. Vilka slags brott är det då som framför allt väcker människors fruktan? Jo, brott inom kategorierna våld och stöld. Omkring hälften av svenskarna känner idag oro för att drabbas av rån, överfall, misshandel, våldtäkt och stöld. Kvinnors oro är större än mäns, storstadsbors större än landsbygdsbors. I snitt är sex kvinnor av tio rädda för att bli rånade, överfallna och misshandlade. Av kvinnor i åldern 16 - 29 år är inte mindre än sju av tio rädda att bli våldtagna.

Kvinnor inskränker i allt större utsträckning sin frihet för att slippa bli utsatta för våld. Inte mindre än sex av tio undviker att gå ut kvällstid. Om de måste gå ut, undviker de parker och smågator. Med risk för att bli överkörda cyklar de ute i gatan i stället för att använda cykelbanan. Man talar om "rädslans geografi".

Med tanke på att invandrarnas överrepresentation är särskilt stor vid de nämnda brotten är det förståeligt att svenskarnas tilltagande otrygghet i samhället är invandrarrelaterad. Att denna otrygghet är en bidragande orsak till bostadssegregationen har visats ovan.

Vi kommer i det här kapitlet att begränsa oss till tre slag av brott: gängrån, gruppvåldtäkter och hedersrelaterat våld mot invandrarkvinnor. Anledningarna till att vi fokuserar på just dessa brottskategorier är flera. Dels har de tidigare knappast förekommit i Sverige, dels är förövarna som regel invandrare, dels är brottsligheten direkt eller indirekt riktad mot majoritetsbefolkningen. Brottsslagen är dessutom av speciellt intresse för vår undersökning, eftersom de belyser integrationsproblemen mycket tydligt. Uppenbarligen utgör bristande integration i Sverige en grogrund för brotten ifråga.

3.1 Gängrån

Sedan början av 1990-talet är gängrån, där ungdomar rånar andra ungdomar, ett markant inslag i ungdomsbrottsligheten. Från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen nu spritt sig ut över landet. Ett flertal rapporter, bl a en omfattande BRÅ-undersökning 1999 i Malmö och Göteborg, liksom intervjuer med poliser ger en samstämmig bild av ungdomsrånen. Ökningen är dramatisk. I Stockholms- och Malmöregionerna fördubblades de polisanmälda rånen under 1999, och polisen talar om en "ungdomsepidemi".

80 - 90 procent av rånarna har invandrarbakgrund. Majoriteten är 15 - 17 år. Men åldern sjunker och allt oftare är rånarna inte straffmyndiga. Offren är svenska barn och ungdomar, företrädesvis "svenska killar från rikemansskolor", som en rånare uttryckt det.

Rånen utförs mestadels på dagtid och trots att det finns vuxna i närheten. Omgivningen ingriper sällan. Våldsinslagen har minskat de senaste åren men hot, framför allt knivhot, förekommer. Ofta känner sig offren så hotade av själva rånscenariot att de ger upp utan att något konkret hot förekommit.

Rånen följer som regel ett visst mönster: En grupp invandrarpojkar går fram till ett utvalt offer och förmedlar med sitt agerande en tydlig hotbild. Ett vanligt scenario är att en av rånarna håller en kniv tryckt mot offret, medan de andra muddrar honom på mobiltelefon, bankkort, pengar. Offret blir, väl medvetet om hotbilden, skrämt och vågar inte annat än lämna ifrån sig det begärda eller låta sig muddras utan motstånd. Ger han inte upp, blir han misshandlad, ofta mycket brutalt.

Förnedring av offret ingår inte sällan i bilden. Är det en pojke gäller det att knäcka hans självkänsla. Han tvingas gråta, lämna ifrån sig skorna, till och med klä av sig naken, på knä be för sitt liv osv. För flickoffren gäller sexuell förnedring. De får kläderna avslitna, rånarna tafsar på dem och kallar dem "horor". Rånen kombineras dock sällan med våldtäkt. När flickorna lyckas komma loss och springa sin väg, gapskrattar rånarna och låter dem löpa. Inte ens småflickor går säkra.

Bara uppskattningsvis hälften av rånen polisanmäls och de allra flesta förblir ouppklarade. Att så få anmäler beror på deras bristande tilltro till polisens förmåga att gripa rånarna, men också på rädsla för rånarnas repressalier. Ett vanligt inslag i scenariot är att gärningsmännen hotar döda den som tjallar. "Jag skulle aldrig våga peka ut dom som rånade mig", säger en fjortonåring som blivit rånad tre gånger på två veckor. "Jag har en kompis som både anmält och vittnat. Nu har han ett kontrakt på sig - de är ute efter honom. Han kan knappt gå ut."

Den allvarligaste effekten av ungdomsrånen ligger sannolikt i den djupa kränkningen av den personliga integriteten och de psykiska konsekvenserna speciellt för den som är i puberteten och i färd med att bygga upp sin identitet och sin bild av omvärlden. Att som femtonåring känna sig så maktlös att man på befallning lämnar ifrån sig sina skor sätter rimligtvis spår i självkänslan. 80 – 90 procent av de rånade ungdomar som intervjuats i BRÅ-rapporten uppgav att de kände hat och hämndlystnad gentemot förövarna. En konsekvens av ungdomsrånen kan bli att invandrarfientligheten i ungdomsgenerationen ökar.

Gängen har satt sig i respekt, som det heter. Det innebär att de tagit över vissa stadsdelar med följden att de svenska ungdomarna inskränker sin rörelsefrihet. ”Rädslans geografi” breder ut sig även här. De tonåriga gärningsmännen beter sig som maffiosi, säger polisen. Rånen blir en maktdemonstration. Om rånarna grips skrattar de åt polisen, eftersom brottens påföljder blir så obetydliga på grund av förövarnas låga ålder.

Att det för gängen är fråga om att visa sin makt bekräftar invandrarungdomarna själva. De som har status i gängvärlden är de som suttit inne flera gången för misshandel. Den som inte accepterar den grymma gängkulturen har all anledning att vara rädd. ”Svenskarna måste bli som oss svartskallar. Annars klarar dom sig inte”, säger en invandrarkille. ”Man rånar inte sina egna. Och då blir det invandrare mot svenskar.” De svenska ungdomarna fattar galoppen: Antingen håller man sig undan eller också anpassar man sig. ”Om man lär känna dom och låtsas se upp till dom, då blir man inte rånad”, förklarar en svensk fjortonåring. Försvarsmekanismen heter medveten identitetsförändring.

En sociologisk undersökning vid Göteborgs universitet av John Järvenpää har ingående behandlat fenomenet invandrarungdomar och personrån. Informanterna, som bestod av sex utlandsfödda ungdomar från olika länder i ålder 17 – 19 år, var intagna i sluten ungdomsvård på grund av personrån. Trots skilda kulturella bakgrunder var de relativt samstämmiga i sin syn på rånandet.

Det helt avgörande motivet för val av offer var etniskt. Ingen kunde tänka sig att råna någon av sin egen nationalitet. Dels ”handlar det om respekt”. Dels skulle de straffas hårt av sina landsmän. ”Jag skulle bli dödad”, säger en. ”Släkten skulle slått ihjäl oss”, säger en annan. Att rånarna koncentrerat sig på svenskar beror framför allt på att svenskar är rädda och därför lätta byten. För en informant hade klassaspekten varit relevant och han hade därför riktat in sig på sådana som verkat välbärgade. ”Svenskar är rika snobbar som får allt av sina föräldrar medan blattar får slita.”

3.2 Gruppvåldtäkter

Tidigare var gruppvåldtäkter så gott som okända i Sverige. Men från och med 1980-talet har de stadigt ökat. Från och med 1995 har de fyrdubblats. Under 1999 registrerades 35 gruppvåldtäkter enbart i Stockholm. Idag rapporterar media var och varannan vecka om sådana våldsbrott.

Det gängse mönstret är detsamma som vid gängrånen. Dels är den etniska relationen densamma: offren är svenska och bland förövarna är invandrarna kraftigt överrepresenterade. Som exempel kan nämnas en utredning om straffmätningspraxis som visar, att av 24 gärningsmän som dömdes för gruppvåldtäkter 1989 – 91 var 21 utländska medborgare. Huruvida de tre svenska medborgarna var etniska svenskar eller invandrare redovisas inte.

Dels blir både förövare och offer allt yngre. I augusti 2001 våldtogs exempelvis två 13-åriga flickor i Malmö av sex invandrarpojkar i åldern 11 – 14 år. Fallet fick stor medial uppmärksamhet, vilket resulterade i att 17 våldtäktsanmälningar mot samma gäng lämnades in till polisen dagarna efteråt.

Att offren skadas svårt psykiskt finns skakande vittnesbörd om. Liksom vid gängrånen hotas många med döden om de polisanmäler gärningsmännen. Under rättegångarna med salen fylld av våldtäktsmännens släktingar och vänner händer det att stämningen blir så hotfull mot den skändade kvinnan, att salen måste utrymmas och polisbevakning sättas in. När gärningsmännen efter avtjänat straff släpps ut, blir situationen för kvinnan inte sällan så farlig, att hon tvingas söka skyddad identitet. Många kvinnor vittnar om personlighetsförändringar – de har blivit misstänksamma, rädda för att gå ut, sover dåligt, förlorat självförtroendet osv.

Beteckningen ”hora” för svensk kvinna lanserades av muslimska invandrarmän från Mellanöstern. Begreppet har sedan anammats av manliga invandrare från andra kulturer och förefaller nu etablerat. Språkbruket säger allt om förövarnas kvinnosyn. En rad tidningsreportage och intervjuer visar att invandrare respekterar och gifter sig med invandrarflickor, medan många anser det OK att våldta svenskor.

Det är intressant att notera, att vad gäller acceptansen för gruppvåldtäkter på svenskor avviker informanterna i Järvenpääs undersökning från den bild som målas upp i massmedia. Samtliga fördömde kraftigt gruppvåldtäkter överhuvudtaget. ”Avrätta dem”, sade en av dem. ”De gör så att invandrarna får dåligt rykte. Inte konstigt att svenskarna blir rasister”.

3.3 Hedersrelaterat våld mot invandrarkvinnor

Det senaste decenniet har en rad kvinnor, framför allt unga flickor från Mellanöstern, misshandlats och mördats av män i sin egen familj därför att de ansetts ha skadat familjens heder. Deras brott består i att de har försökt leva svenskt i Sverige, t ex umgås med svenska vänner, gå på bio, delta i en klassresa, insistera på att skaffa sig utbildning, eller värst av allt – förälskat sig i en svensk man.

Att drygt 60 procent av dem som sökte skydd hos landets kvinnojourer under 1998 var invandrarkvinnor säger något om hur utbrett våldet mot invandrarkvinnor är. Idag lever cirka 700 invandrarkvinnor gömda för sina familjer på grund av grov misshandel och fruktan för sina liv.

Morden på unga flickor som förälskat sig i en svensk ingår i ett intrikat kulturellt/ekonomiskt/politiskt komplex och ställer integrationsproblematiken på sin spets. Morden utförs antingen i Sverige eller i ursprungslandet, dit flickan rest på semester eller rentav kidnappats och där avsikten är att hon ska gifta sig med en man som familjen utsett.

Enligt uråldrig sed handlar det ytterst om kontroll av kvinnans sexualitet och därmed släktens egendom. Den sociala stigmatiseringen verkar oerhört starkt. Den flicka som bryter mot normerna drar en skam över sin familj som innebär att hennes mor döms ut som en misslyckad mor och släktens unga kvinnor blivit omöjliga som äktenskapspartners. Eftersom hela släkten skadas vänder sig som regel alla, även hennes mor, emot henne. Enda möjligheten att återupprätta familjens heder är att utplåna skamfläcken, d v s döda flickan.

Hedersmord kan accepteras även av högutbildade, emanciperade kvinnor. En ”skärpt ung arabisk kvinna, dotter till en universitetsprofessor”, som gör helt klart för intervjuaren att hon tänker leva en modern kvinnas liv, säger om hedersmord: ”Men det är ju klart att en kvinna som dragit skam över sin familj måste betala med sitt liv. Det är enda sättet att rädda familjens heder.”

Mördarna, som regel flickans far eller bröder, ses som hjältar av den egna etniska gruppen. Blir det rättegång, fylls salen av släktingar och landsmän som ger kraftigt stöd åt den åtalade. Övertygad som mördaren är om att han gjort sin plikt, blir rättegången oftast obegriplig för honom. Döms han, blir han martyr i sina landsmäns ögon. Om flickan lyckas undgå släktens hämnd, tvingas hon leva resten av livet under dödshot. Likaså hennes svenske pojkvän.

De arrangerade äktenskapen kan även ha en ekonomisk dimension. Den kurdiska seden att fästmannen betalar hemgift till brudens far har utvecklats till ett medel att få inträdesbiljett till Sverige. Om bröllopet innebär att mannen kan få uppehållstillstånd och så småningom bli svensk medborgare, kan priset för bruden bli så högt som 75.000 kronor.

Migrationsverkets statistik visar, att nära 1000 irakiska och turkiska män i åldern 18-25 år kommit till Sverige de senaste tre åren efter att ha gift sig med en landsmaninna som redan bor här. Under perioden fick också nära 1.700 turkiska och irakiska kvinnor i samma ålder uppehållstillstånd efter att ha gift sig med en man bosatt i Sverige.

4 Sammanfattning och analys

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har fått en snabbt växande, etniskt betingad brottslighet. De brottskategorier som vi fokuserat på här är nya i Sverige, förövarna är som regel invandrare och brottsligheten är direkt eller indirekt riktad mot den svenska majoritetsbefolkningen. I gängvåldet rånas svenska ungdomar av invandrarungdomar. I gruppvåldtäkterna skändas svenska flickor av invandrare. I hedersvåldet och morden straffar invandrarfamiljerna de egna ungdomar, och ibland även deras svenska partners, som överskrider de etniska gränserna och bejakar integrationen.

Materialet till vår undersökning visar, att det finns föreställningar om invandrarnas relationer till det svenska samhället och svenskarna som är gemensamma för förövarna och dessutom i stor utsträckning omfattas även av andra invandrare. Vilka är dessa föreställningar och hur påverkar de integrationsprocessen?

Regeln tycks vara, att många av de nya invandrarna även efter lång tid i Sverige - även om de är svenska medborgare och till och med födda här - inte känner sig som svenskar och inte ser Sverige som sitt fosterland. De vill heller inte bli svenska och tror heller inte att invandrare kan bli svenska. Uppfattningarna omfattas av män och kvinnor, ungdomar och vuxna, hög- och lågutbildade, kriminella såväl som vanligt folk.

Låt oss först lyssna till tre välanpassade, välutbildade invandrare med lång vistelsetid i Sverige – sådana som man förväntar sig skulle vara integrerade. ”Tekniskt sett är jag inte invandrare eftersom jag är född här och svensk medborgare. Men jag har aldrig känt mig som svensk. Jag är arab och svartskalle. Om jag någonsin försökt göra något svenskt känns det konstigt”, deklarerar en ung universitetsutbildad man, född i Sverige.

En välutbildad turkisk kvinna, som kom till Sverige som femåring och talar felfri svenska, förklarar att hon inte på minsta vis känner sig som svensk och heller inte har någon önskan att göra det. Hon anser inte, att man har någon skyldighet att anstränga sig för att smälta in i kulturen i det land man lever.

En ung invandrare i underhållningsbranschen har, trots svensk mor, svenskt dagis, svensk skola och framgång i yrket, aldrig försökt bli svensk. Han tror inte han skulle kunna bli det, även om han ville. ”Jag känner några som tror att dom blivit svenskar”, säger han. ”Men ändå blir det fel. Problemen finns kvar. När de går på krogen blir det fel även om de heter Karlsson.”

Hur fan skulle jag kunna vara svensk när mina föräldrar är kurder? Jag känner mig hundra procent kurd och är stolt över mitt land”, säger en informant i Järvenpääs undersökning. För dessa kriminella ungdomar är det blodsbandsprincip och territoriell förankring som gäller: ”En svensk är en person som fötts i Sverige och har svenska föräldrar.” Om en kusin som anpassat sig helt till Sverige säger han att hon aldrig kan bli svensk, eftersom hon har ”jugoslaviskt blod i sig. Hon kan vara svensk på papper, ha medborgarskap men ingenting mer. Hon kan anpassa sig till svenskt samhälle och så, men ingenting mer. Hon är fortfarande jugoslav.”

Att många invandrare uppfattar utvandringslandet, inte Sverige, som sitt fosterland även om de är födda här, finns det gott om vittnesbörd om. ”Chile är mitt hemland, mitt hjärta”, säger en ung man, född i Sverige. En informant i Järvenpääs undersökning definierar sig som ”serbisk patriot”. Om det skulle bli krig mellan Sverige och Serbien, skulle han ställa upp för Serbien, förklarar han.

Varför vill invandrarna inte bli svenska?

Här anger män och kvinnor olika skäl. Männen, framför allt de unga, uttrycker sin distansering i förakt. Svenskar är fega och svenska kvinnor horor. För det jämställda, mångkulturella Sverige har en högutbildad ung palestinier ingenting till övers. I Sverige finns ”ingen stolthet, ingen patriotism”. Hans egen kultur står däremot för moral, disciplin och mod.

De kriminella och maktkänsliga invandrarpojkarnas förakt för såväl sina offer som polisen är bottenlöst. Men deras förakt sträcker sig längre än så: De föraktar också det svenska samhället för dess jämställdhet och kravlöshet. Den makt som tillkommer mannen i deras hemlands patriarkala kultur söker dessa pojkar förgäves i Sverige.

Förakt är relaterat till känslor av överlägsenhet och makt. Som vi såg, gällde detta i hög grad för rånarna i deras förhållande till offren. Mycket talar för att det även gäller våldtäktsmännen. Förakt för den fega majoritetsbefolkningen och dess omoraliska kvinnor, ”hororna”, kombinerat med en drift att med våld demonstrera sin makt så som ockupationssoldater i alla tider gjort.

Kvinnornas distansering tar sig huvudsakligen uttryck i fruktan för den svenska omoralen. De vill skydda familjen och barnen för det farliga som det svenska innebär. Föräldrars förbud för sina barn att umgås med svenska kamrater, förtrycket av döttrarna och i förlängningen acceptansen av hedersmord bör ses även i ljuset av denna fruktan. ”Jag har en son som är arton, och jag vill inte att han umgås med svenskar. Man blir som dem man umgås med”, säger en mor. ”Jag vill inte att mina barn ska bli som ni svenskar. Jag vill skydda dem och ge dem en fin uppfostran”, säger en annan mor som erkänner att hon skulle vara beredd att se sitt barn dödas för att han eller hon blev kär i fel person.

Att hemlandet ofta framstår i nostalgiskt skimmer för emigranter bekräftas av de nya invandrarna i Sverige. Många drömmer om att få ekonomiska möjligheter att återvända. Kontakterna med det gamla hemlandet är täta och man lever här i stort sett efter samma mönster och normer som i hemlandet.

I Sverige kan de kulturella mönstren till och med förstärkas, säger en psykolog bland invandrarna. ”Här håller de ännu hårdare i sina döttrar och det kollektiva trycket att upprätthålla traditionella normer växer". Orsakerna till den stränga traditionalism, för att inte säga kulturella fundamentalism, som utvecklas här är flera. I de segregerade bostadsområdena frodas rykten och vanföreställningar om svenskarna och det svenska. Okunnighet om det svenska samhället, dåliga språkkunskaper och bristande kontakt med svenskar skapar rädsla för det okända och förhindrar de nya invandrarna att rota sig i Sverige. Att klamra sig fast vid den egna kulturen blir en försvarsmekanism.

Vidare har familjen och släkten en mycket stor betydelse, inte minst i Mellanöstern varifrån många utvandrat till Sverige. ”Släkten håller ihop och en stor familj blir en försäkran om en trygg ålderdom. Familjerna som kommer hit är mindre. Många är rädda att bli lämnade ensamma om barnen gifter sig med någon från en annan kultur”, säger en invandrare. ”Därför gör de allt för att hålla barnen kvar.” Familjens sammanhållning är av tradition en fråga om överlevnad. De ungdomar som överskrider de etniska gränserna och bryter sig ur den egna gruppen blir ett hot mot gruppens etniska överlevnad i det nya landet.

I städernas segregerade förorter växer nu upp en rotlös, normlös generation som de vuxna varken kan eller orkar hantera. Dessa ungdomars distansering till det svenska kan närmast beskrivas som ”svenskhat”. Föräldrarna, som inte lärt sig svenska och aldrig fått riktiga arbeten utan lever på bidrag och tillbringar dagarna framför teven, har förlorat sina barns respekt. ”Ungdomarna hatar Sverige och svenskarna för vad vi gjort deras föräldrar”, säger en socialarbetare. Sönerna har ärvt fädernas bitterhet över sin sociala degradering i det nya landet. I mötena med svenska ungdomar söker dessa invandrarungdomar revansch och bekräftelse på sin makt.

Yttersta förklaringen till invandrarungdomarnas svenskhat ligger i att de inte ser någon framtid i Sverige, menar en socialarbetare, själv invandare med kriminellt förflutet. ”De ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså kommer de själva inte att få några. De tycker inte att samhället är till för dom, bara för svenskarna. Många av de här ungdomarna är förlorare som aldrig kommer in i samhället. De blir kriminella.”

Hans bild är nattsvart. I den här verkligheten är invandraridentiteten det viktigaste. Uppdelningen mellan ”svennar” och invandrare är ett faktum och blir bara värre. Invandrartäta förorter är osäkrade granater. Vad som är rätt eller fel blir ointressant, när det är makt eller maktlöshet som är avgörande.

Välintegrerade invandrare vittnar om att integration kräver motivation. ”Inga integrationsprogram i världen kan få dig att bli svensk om du inte själv vill det.” De negativa attityder till svenskar, den svenska livsstilen och det svenska samhället, som redovisats här har emellertid visat sig vara utbredda bland de nya invandrarna. Det torde inte råda något tvivel om att de försvårar och förhindrar deras integrering i Sverige. Hur ska man kunna integreras i ett land som man inte känner solidaritet med? Hur ska någon kunna integreras som inte vill integreras?


Ingrid Björkman